Skolans konstruktion av landskap

Publicerad i: Bebyggelsehistorisk tidskrift 38 (1999), s. 107-124.

På grund av artikelns längd publiceras den i flera avsnitt
(detta är avsnitt 2):

Start

Avsnitt 1

Avsnitt 2

Referenser

Summary

© Benny Jacobsson. Vid citering: gå till tryckta versionen, finn sidan, och citera som vanligt. Eller citera:

Benny Jacobsson, "Skolans konstruktion av landskap" (1999), <people.su.se/~benny/Skolan_start.htm> (nätpubl. 2006.04.03).

(Vid citering på webben skall länken vara aktiv.)

---

Skolans konstruktion av landskap
(Avsnitt 2)

Modersmålet

Folkskolans läseböcker bestod av småstycken med naturskildringar, historiska berättelser, beskrivning av uppfinningar, poesi etc. De var hämtade från säväl ”fäderneslandet” som ”främmande land”. Läseböckerna användes också vid läroverken, vid sidan om mer renodlade litteraturantologier.

Bäckmans läsebok från 1859 återger P. B. Sköldbergs ovan refererade beskrivning av svenska folket som fosterlandsälskande, gudfruktigt, arbetsamt och troget mot överheten, men tillfogar ett resonemang om bygdedrag:

Olikheter röjas visserligen mellan inbyggarne, icke blott i särskilda provinser, utan till och med i olika socknar inom samma landskap, så att vissa skiljaktiga egenheter träffas i folkets lynnen, anlag, seder och lefnadssätt, till och med i klädedrägt. Men dessa olikheter kunna likväl allmännast ställas i jemförelse med landets egna olika naturliga beskaffenhet af slättbygd, skogsbygd och hvad man kallar bergslag. Slättbon, genom sin stillare och jemnare sysselsättning med åkerbruket, blir nämligen mer lugn och betänksam, stundom maklig och förrådande till och med trögare anlag; skogsbon deremot, till följd af sina trägnare göromål i skogarne, vid kolmilorna och sågverken samt sin vanligtvis magrare jordmån, visar sig mer tilltagsen och rask, mer tarflig och arbetsam. Den egentliga bergsbon slutligen, genom sitt hårdare och farligare arbete i grufvorna, vid masugnarne och stångjernshärdarne, röjer större hurtighet, beslutsamhet, härdighet och fintlighet.[74]

Vi har här, liksom i geografiböckerna, Montesquieus klimatlära tillämpad på svenska förhållanden. Sådana resonemang kom att ingå i de flesta läseböcker, inte minst i Läsebok för folkskolan, vars första upplaga utkommer 1868. Här beskrivs Sverige landskapsvis. Landskapens natur, berättelser ur deras historia, deras store män, deras befolkningars lynne, deras utmärkande djurslag. Tillsammans tecknar dessa beskrivningar en karaktärsbild av respektive landskap.

Naturskildringarna tar fasta på det storslagna. Sådan är Norrlands natur: ”Höjd stiger öfver höjd. Från dessa kan man skåda ned på det rörliga lifvet i dalen” (85).[75] Från Valli-spiken i Lappland njuter man en ”omätlig utsigt” (95). Lule älv och Harsprånget bjuder en av de vildaste och mest storartade trakter i Europa. (100) Om Västerbotten inte har rikt växlande och sköna utsikter som andra landskap i Norrland, så finns där ändå ”utmärkt härliga nejder”, ”majestätiska elfvar” och ”stränder af den skönaste daning” (102). Jämtland har ”Sveriges Niagara”, Tännforsen, som framträder i ”en så slående storhet, så obeskriflig skönhet, att åskådaren står oviss, om han gripes af häpnad eller af förtjusning.” (110) Hälsingland har ”tycke af ett Schweizerland”, med storartad och omväxlande natur, en tavla att överskåda från höga bergstoppar (115f). Från Städjan i norra Dalarna utbreder sig ”skogens ofantliga konungarike” och ”fjällens vidunderliga byggnad”, och en ”stor känsla vidgar det lilla menniskobröstet”. (119)

Så fortsätter det med varje landskap. Alla har de sköna vyer att erbjuda turister, alla något storslaget för de boende att yvas över. Och om traken kring gruvstaden Falun är så oerhört ful och ödslig, så finns det tröst: ”i Dalarne finner man det fula liksom det vackra med besked, det förra dock i ringa mått mot det senare.” (129) Från Åby i Östergötland skådar man ”en storartad tafla” över den ”rika, bördiga slätten” och ”fruktbara nejder”. (171) Så skildras utsikterna från Omberg och Hunneberg, från Kinnekulle och Kullaberg som fantastiska, storslagna, härliga. Ja, kring Jönköping är det så, att ”ingen punkt här kan uppletas, som ej erbjuder en både skön och omvexlande utsigt” (206). Och ser man inte långt, så kan den bristen alltid gottgöras, som i Bohuslän: ”Utsigterna der äro visserligen icke vidsträckta, men ögat mötes öfverallt af den härligaste omvexling af föremål” (195).

I samma mån som Läseboken från nionde upplagan 1893 blir allt omfångsrikare, så ökar antalet sådana beskrivningar, kanske som ett svar på de önskemål som lärare o.a. uttalade till Läsebokskommittén.[76] Nu tillkommer det täcka Södermanland, med sin vänliga natur rik på ”löf och blommor, sjö och skog, dal och höjd i rik växling” (161)[77]; Dalsland vackert och omväxlande (273), Närke likaså (287f), Västmanland berömt för sin fägring (296).

Några landskapsbefolkningar beskrivs redan i första upplagan, t.ex. dalkarlen: ”Om det är en sanning, att luftstreck och jordmån eller, med andra ord, ett lands natur trycker sin stämpel på inbyggarne, så kan detta med allt skäl lämpas på Dalkarlarne. Ortens luftstreck vänjer kroppen vid arbete, styrka och härdighet, liksom landets majestätiska natur höjer själen till kraft och mod.” (124) Så är dalkarlen också reslig, självständig, allvarlig, redlig och okonstlad. I Skåne är folket ”till utseende och lynne temligen olika inom olika trakter.” Den kraftigare jorden gör slättbon starkare än skogsbon. Slättbon kan vara trög och maklig när arbetet inte tränger på, annars outtröttlig. ”Tarfligare född”, har skogsbon inte samma uthållighet och är mindre självständig (235f).

I tionde upplagan 1907-09 har alla landskap egna artiklar, ofta av modersmålsläraren F. V. Lindvall. Han vet berätta att östgöten är trygg, ärlig, gästfri och belåten med sig och sitt land. Och om västgötarna: ”Sedan gammalt rådde samma skillnad mellan befolkningen i norra och södra Västergötland, som man alltid träffar, när man jämför slättbon och bergsbon med varandra. Den förre är trögare och tryggare på sin säkra torva, den senare mera livlig och slug.” Södra Västergötland var fattigt och ödsligt. ”Ville västgöten slippa svälta här, så gällde det för honom att anlita hela sin uppfinningsförmåga för att vinna en tarvlig utkomst.” Han slog sig på hemslöjd, spånad och vävnad. ”Och med dessa alster i ränseln eller på kärran drog västgöten land och rike omkring”.[78]

Historiska minnen och store män behandlas i läseböckernas avdelningar om svensk historia. Men de kan också framställas som mer knutna till speciella bygder. ”Och hvilka stora minnen hafva icke här sitt hem!”, heter det om Siljansbygden. Uppsalabygden sägs tävla med Stockholm om historiska minnen.[79] Västergötland är en av Sveriges äldsta bygder, med väldiga gravbyggnader från stenåldern. Det var förr kärnan i Götaland och kämpade då med svearna om att tillsätta kungen.[80] I samband med Västergötland berättas också om Rydboholms grundare Sven Eriksson; i samband med Västmanland om Axel Oxenstierna på Tidö.[81]

Folkskolans läsebok kritiserades mot slutet av 1800-talet av folkskollärarnas organisationer och moderna pedagoger. Den var tråkig, splittrad, officiell och saknade den rätta patriotismen.[82] Ur denna föreställning växte idén om en ny läsebok, mer läsvänlig, mer tilltalande för barnens fantasi och mer inriktad på svenska ämnen. Resultatet blev Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som utkom 1906-07. Om de tidigare läseböckerna hade närmast encyklopediska ambitioner, så var denna mer en saga som på en gång skulle väcka läslust och fosterlandskärlek.

I en saga är de administrativa och byråkratiska länen inte gångbara. Här är det landskapen som beskrivs, fr.a. deras natur. Skåne har platta åkrar och bokskogar. Blekinge beskrivs efter Agardh och Folkskolans läsebok som liknande tre trappor av olika natur. Sörmland liknas vid en trädgård. Ångermanland är storståtligt. Variationen i landskapen betonas, gärna sedd från någon utsiktspunkt. Åsa gåsapiga finner i Småland inte bara sten och skog, utan också god jord och vackra kustland. Stolthet över det egna landskapet betonas. I Sagan om Uppland berättas om hur landskapet tiggde rester av alla andra landskap och så blev det mest varierade, visade sig klokast och duktigast och ”fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen.”[83] Folklynnen förekommer en passant, som när värmlänningen beskrivs som munter och smålänningen som företagsam. Men det är knappast lynnen skapade av naturen: ”Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig sin bärgning i sitt fattiga land.”[84]

Nils Holgerssons underbara resa var, inte mindre än Folkskolans läsebok, ett nationalistiskt projekt. Det framträder både i boken och i kringskrifter av Valborg Olander och bokprojektets organisatör, Alfred Dalin. ”Det är ett märkvärdigt land, som vi har,” tänker Nils. ”Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att leva av.” När han och unggässen längtade till utlandet, så visade Akka dem Skånes all omväxlande natur och kultur, och ropade ”Titta nu ner! Se er omkring! Så här ser det ut i utlandet.” ”Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen.” [85]

Nils Holgerssons underbara resa skulle lära barnen att älska sitt land, refererar Valborg Olander sin väninna. Själv hoppas Olander att boken skall lära barnen att som vuxna vara villiga att dö för sitt land, hon hoppas få se en ”entusiasm för vårt eget lands företräden framför andra länder”.[86] Genom att visa Sveriges skiftande natur ”åsyftar hon [Selma Lagerlöf] att väcka kärlek till och stolthet över fosterjorden”, genom att skildra folket vill hon alstra ”en känsla av samhörighet” och genom ”förhärligandet av minnet av fosterländska regenter” vill hon vädja till ”de nationella instinkterna”.[87]

”Barnasjälens naturliga centrum är hemmet och hemlandet,” skrev Alfred Dalin. ”Den skall icke lockas att bygga sig, låt vara tillfälliga, boningar i främmande land. [- - -] Det främmande bör därför ej i läseboken få tränga det fosterländska tillbaka”. Han ser det som berömvärt att ”knappast någon rad” i Nils Holgerssons underbara resa ägnas grannfolken. ”Ett av den gamla läsebokens största fel var,” skrev Dalin vidare, ”att dess stycken om främmande länder voro de mest detaljrika och målande, under det att fosterlandet var framställt i högtidligt hårda och karga stycken.” Sverige och grå tråkighet blev synonyma för skolbarnen, och därmed led ”vår nation stor skada under det senaste kvartseklet.” I stället borde läseboken ha ”hela sitt innehåll” från fäderneslandet.[88]

Genom läseböckerna, såväl som geografiböckerna, fick eleverna lära sig sitt landskaps karakteristika, sin landskapsbefolknings egenskaper. Detta kom att utgöra element i deras kunskap om och beskrivning av sig själva, i deras identitet. Det från 1910-talet uppflammande intresset för hembygdsrörelsen, för landskapsböcker etc., – det bars upp av människor som, från 1880-talet och framåt, i folkskola och läroverk erhållit grunderna för denna identitetskonstruktion.

Dessa identiteter utlärdes på sätt som vi ovan sett. Tre teman är återkommande.

Naturen är grundläggande. Landskapet är alltid vackert. Det är alltid omväxlande. Det beskrivs ofta med överblick från någon storartad bergstopp. Scenerier och vyer avlöser varandra. Landskapet är ofta en miniatyr av det större landet, fäderneslandet.

Historiska minnen är inte lika framträdande som i nationskonstruktionerna. Men de finns där. Västergötlands gånggriftsfolk. Siljansbygdens upprorsminnen. Uppsalabygdens medeltida minnen. Stora män framhävs.

Folklynnen är legio. Befolkningens ”skaplynne” behandlas utförligt. Slätt- respektive skogsbygd formar människor olika. Men som helhet är landskapsbefolkningen ändå alltid arbetsam, redig och patriotisk.

I en fascinerande studie över franska regionala skolböcker, författad av Anne-Marie Thiesse, kan vi finna att den regionala identitetskonstruktionen där följde liknande vägar. Från 1875 utgavs skolgeografier för departement och regioner. Med lika kraft betonades såväl den franska enheten som mångfalden. Naturscenerier framhävdes, ofta var regionen ett Frankrike i miniatyr. De historiska minnena lyftes fram – när de kunde infogas i den franska nationens historia. Folklynnen beskrevs à la Montesquieu när ”skolböckerna utvecklade ett uttryckssätt enligt vilket ett långvarigt nära umgänge med jorden och klimatet danade invånarnas fysiska och moraliska karaktär.” [89]

Den svenska konstruktionen av landskap hade ett nationalistiskt syfte. Landskapen nyttjades som byggstenar i det nationella identitetsbygget. Normalplanerna, såväl som Kommissionen 1868 och Granskningskommittén 1887, stipulerade för geografiundervisningen att efter hemorten skulle det egna landskapet och sedan de övriga studeras.[90] Dalin understryker för läseboken gången från hemmet, via hembygden, till ”hemlandet, fäderneslandet”, som läses landskapsvis.[91]

Modersmålets uttal

Men det fanns gränser för hur mycket den regionala dimensionen kunde utsträckas. En sådan gräns gick vid dialekterna. Dialekterna kunde insamlas, studeras och räddas undan i arkiven. Men skulle de användas?

De språkvetenskapliga riktningar som på 1800-talet kämpade om företrädet vid akademierna, förenades i betonandet av språkets nationella roll. Modersmålet var en konstituerande faktor för nationen. Det blev därför viktigt för nationen att språkets sanna skrift och uttal utforskades, och genom skolorna utlärdes.

Under 1800-talets senare hälft framförs allt oftare kravet på ett enhetligt språk i tal och skrift.[92] Starkast hördes kravet från läroverks- och folkskolelärarna. Från 1870-talet växer en rörelse fram bland språkvetare och seminarielärare att söka likrikta det talade språket i s.k. hög- eller riksspråklig riktning.[93] Kända företrädare var professorerna Adolf Noreen och Fredrik Wulff, och, kanske förvånande, Skansens skapare Artur Hazelius. År 1873 fastställs i kungligt cirkulär att läroverken från första klass skall öva in ”de riktiga språkljuden”.[94] Det dröjer dock innan detta får hörbara resultat. På 1870- och 1880-talen brukas fortsatt dialekter vid läroverken.[95]

I slutet av 1880-talet införs regelrätta uttalsövningar vid Lunds katedralskola. I första klass ägnas den första månadens alla modersmålslektioner åt att träna rikssvenskt uttal, och många lektioner därefter. Detta sker under inflytande av Fredrik Wulff, som också var en flitig författare av skrifter om svenska språkets rätta uttal. Man tog i Lund också hjälp av uppsvenska elever som vid högläsning demonstrerade hur det skulle låta.[96]

Vid ett filologmöte 1892 krävde Wulff stöd för:

[...] ett kraftigt arbete för modersmålets vårdade uttal, ytterst grundadt på lärarnes fonetiska utbildning. En helt aktuell och praktisk betydelse får detta arbete på uttalsundervisningens förbättrande genom telefonväsendets snabba utveckling! Bygdemålen äro intressanta och hedervärda i och för sig, men den allmänna samfärdseln kräfver ett enhetligt och vårdadt riksspråk.[97]

Detta fick följder. Vid läroverket i Uppsala stadgar studieplaner från vårterminen 1893 att läsning skall ske ”utan provincialistisk betoning”.[98] Allmänna lärarmötet diskuterar frågan samma år och stannar för att man i allmänhet borde tillåta det tal som används av den bildade klassen i läroverkets upptagsområde.[99] Samma år, 1893, heter det i ämneskonferensprotokollet från Skara läroverk att större vikt än hittills måste läggas vid uttalet. Särskilt skulle a-, r-, och sch-ljud uppmärksammas.[100] Ett senare protokoll, från 1908, är mer explicit:

Särskilt borde läraren söka arbeta bort dialektiskt uttal, som afvek från riksspråket, och med hänsyn till västgötadialekten tillhålla lärjungarna att rätt uttala a-ljudet, u-ljudet, sje-ljudet samt s-ljudet i förbindelsen sl (ex. slå).[101]

Sådana bestämmelser fanns kvar i protokollen i Skara ända till 1920. Då hade dock vinden börjat vända. Flera yngre språkmän, inspirerade av professor Johan August Lundell i Uppsala, hade då sedan 1890-talet opponerat mot försöken att likrikta svenska talspråket. Denna riktning trängde successivt tillbaka likriktare som Noreen och Wulff, och den fick med tiden också lärargruppernas öra.

Varför ville man då likrikta språket? Grunden ligger i föreställningar om språkets fundamentala betydelse för nationen. Ett rent och klart språk stärkte nationalitetskänslan och skulle därmed bli ett medel för svenskt framsteg och oberoende.[102] Men det handlade också om att läroverksynglingarna skulle bli statstjänstemän och i viss mån representera nationen. Det gick då inte för sig att tala dialekt och indirekt representera något annat. Speciellt inte under den nationalistiska vind som då svepte över alla europeiska länder, också över ett Sverige präglat av unionskriser. Det gällde i Sverige, som annorstädes, att få de lokala eliterna att tala riksspråket.[103]

Jag har här uppehållit mig vid läroverken. Men samma utveckling överfor folkskolorna. Docent Johan Götlind i Uppsala konstaterade 1921, att man i folkskolorna ”nästan kommit in i en tävlan att lägga bort sitt hembygdsspråk”.[104]

Liknande likriktningar ägde rum i andra länder. I Frankrike utplånade den tredje republikens skolor de lokala språken och dialekterna, ofta med de berördas vilja. Från en generation till en annan bytte man dialekt, eller t.o.m. språk.[105] Norge gick dock i motsatt riktning och påbjöd 1887 ”dagligtale” i skolorna.

Man skulle kunna tala om en kluvenhet i det sena 1800-talets behandling av landskapen. Å ena sidan spred skolan föreställningar om landskapet, föreställningar som kom att ingå i skolbarnens identiteter. Dessa föreställningar underströdde nationalitetskonstruktionen. De var byggstenar som inte hotade nationsbyggets framgång.

Å andra sidan bekämpades de dialekter som dessa landskapsbefolkningar talade. Dialekten representerade något annat än den rena, ogrumlade svenskan. Provinsspråken var potentiella hot mot nationalitetskänslans utbredande.

Skolans nationalistiska roll förklarar dess behandling av landskapen och deras befolkningar.

Avslutande reflexioner

Det är sällan som den ovan studerade konstruktion i skolorna sker genom jämförelse med ett annat landskap, genom kontrastering gentemot ”den andre” i ett annat landskap. De regionala identiteterna konstrueras oftare på två andra sätt.

Det sker först genom fysiskt-geografiska motsättningar. Det handlar här om slättland, skogsbygd, kuster och skärgård, och hur dessa olika naturgeografiska områden formar olika människotyper. I detta första fall konstrueras bygdeidentiteter på en nivå under landskapets, t.ex. den östgötske slättbonden med sitt säkra och självbelåtna lynne. Detta är samtidigt en konstruktion vid sidan om landskapet; slättbonden som typ dyker upp där det finns slätter, oavsett i vilket landskap. Så har den östgötske slättbonden sin motsvarighet i den skånske bonden med sitt trygga, säkra lynne. Enahanda förhållande gäller den skånske skogsbon, vars hårda knog gör honom rask och kvick, och hans östgötske motsvarighet, som av samma skäl utmärks av hurtighet och raskhet. Konstruktion genom den andre sker här i motsatspar som slättbo – skogsbo, sammanflätat med naturens danande av dessa kategorier.

Det andra sättet varpå regionala identiteter skapas, är genom karaktärsdrag som föreges, eller mer eller mindre medvetet föreställs, vara medfödda, essentiella. Man säger ”hallänningen är...”, ”västgöten är...”, ”upplänningen är...”, och vill på detta sätt utsäga något väsentligt, essentiellt om ifrågavarande landskaps infödda invånare. Dessa ”essentialistiska” karaktärsdrag hämtas ur två källor. Å ena sidan hyllningstalens hela fatabur av dygder: hederlighet, arbetssamhet, fosterlandskärlek. Å andra sidan de nyss nämnda bygdeidentiteterna. Dessa så att säga lyfts upp till landskapsnivå, blir landskapsidentiteter. Så får den skånske slättbonden bli identisk med ”skåningen”, så får Sjuhäradsbygdens gårdfarihandlande knalle spela rollen som ”västgöten”.

”Den andre” är här synlig framför allt som natur; det är luftstrecket, klimatet, jorden, som identitetsskapande intellektuella låter de identitetsbärande grupperna konstrueras mot och av. Det är Montesquieus tanke som ånyo tänks:

Ofruktbara jordar gör människorna arbetsamma, nyktra, härdade i arbetet, tappre, lämpade för krig; givetvis måste de skaffa sig vad terrängen förvägrar dem. Ett lands bördighet ger, med välståndet, veklighet och en viss månhet om livets bevarande.[106]

Benny Jacobsson

Referenser >>

Summary >>

---