Benny Jacobsson | Konstruktion av landskap | Regional identitet

B E N N Y J A C O B S S O N

Fil.dr

benny.jacobsson@idehist.su.se

Konstruktion av landskap.
Exemplet Uppland

Publicerad i Ingemar Nilsson, red., Idéhistoriska perspektiv. Symposium i Göteborg 2000, (Arachne 16) Göteborg 2000, s. 109-119.

Detta är texten till mitt föredrag vid symposiet 23-25 mars 2000.
Ett referat publicerades i Noesis.

© Benny Jacobsson. Vid citering: gå till tryckta versionen, finn sidan, och citera som vanligt. Eller citera:

Benny Jacobsson, "Konstruktion av landskap. Exemplet Uppland" (2000), <people.su.se/~benny/Uppland.htm> (nätpubl. 2006.04.03).
(Vid citering på webben skall länken vara aktiv.)

Mitt avhandlingsprojekt handlar om konstruktionen av regionala identiteter i Sverige. Framför allt koncentrerar jag mig på Uppland och Västergötland under perioden 1850-1950. Det handlar alltså om identitetsföreställningar kring de historiska och territoriella landskapen och deras befolkningar. Framför allt föreställningar man försökte ge större spridning.

Med "identitet" avser jag en grupps egen identifikation, dess självbild. I anslutning till en idé hos den schweiziske sociologen Michel Bassand, vill jag skilja mellan å ena sidan utifrån konstruerade stereotyper eller stigmata om regionala grupper och, å andra sidan, regional identitet konstruerad av de regionala grupperna själva, vad jag här kallar självbild eller, rätt och slätt, identitet. Jag avser inte att skriva stereotypernas historia. Det handlar istället om självbildernas idéhistoria. Även om självbilder också kan vara svar på stereotyper. [1]

Landskapen har förekommit länge i litteraturen. På 1600- och 1700-talen bl.a. i dissertationer och orationer, på 1600-talet med antikvariskt innehåll, på 1700-talet mer nyttoinriktat. Också stereotyper lanserades, som Gyldenstolpes katalog över befolkningens landskapskaraktärer 1650, där upplänningarna karaktäriseras som pacifici, oeconomici & ad rem attentiores, fredliga, ekonomiska och därtill näriga, medan Götalandsbefolkningen som helhet är facilius irritabili, lättretad. [2]

Det utmärkande för källorna under dessa sekler och långt in på 1800-talet är att de oftast utgörs av ortsbeskrivningar. Tunelds geografi från 1700-talet är t.ex. ordnad landskapsvis, men landskapen är i sig sönderbrutna på städer, härader och socknar, och det är dessa mindre enheter som beskrivs.

Under 1800-talet börjar det bli vanligare med beskrivningar av landskapen som helheter. Det är här som konstruktionen av landskapsidentiteter växer fram. Tidigast sker detta genom bruk av historien. Geijer och andra historiker hade använt den gamla berättelsen om Odens invandring till att bygga en historia, där svearna kommit österifrån till Uppland och därifrån skapat Sverige genom att underkuva och bortdriva götar och annan befolkning. Denna historieskrivning togs väl emot i Upplandskretsar.

Som när professor Mesterton, Uplands nations inspektor i Uppsala, år 1872 överlämnade nationens nya fana med orden:

Sen, Edert landskaps vapen, det gyllene riksäpplet, glimmar på skölden, krönt av korset! Bären alltid detta sköna tecken högt, I Uppsvears ättlingar och glömmen aldrig att Edert land var Svea väldes vagga! [3]

Man kan här notera att "vaggomanin" ursprungligen är en uppländsk specialitet. Denna föreställning om Upplands unika historiska roll som Sveriges ursprung, dess Latium som det kunde heta, kom att bli vanlig under den studerade perioden. [4]

Landskap var emellertid inte en given enhet för beskrivandet av Sverige. Såväl skolböcker som geografiska handböcker kunde under hela 1800-talet ofta beskriva Sverige länsvis. Först efter statliga lärobokskommittéers ingripande 1868 och 1887 upphör läroböckerna successivt att beskriva Sverige enligt län. [5]

För gemene man var troligen inte heller landskapet något givet. Här rinner visserligen källorna sparsammare, men det finns några talande exempel. Jag vill anföra ett.

Sommaren 1896 begav sig tre studenter ut på landsbygden för att uppteckna den uppländska allmogens tungomål. De tre studenterna fann att många inte alls ansåg sig bo i Uppland:

När vi sistlidne vår utsändes, trodde vi väl i allmänhet, att eftersom det stod tryckt "Undersökning af Upplands folkmål" på våra medhafda ordlistor, vi också skulle komma att stanna inom Uppland. Många trakters invånare voro dock därvidlag af annan åsikt: de bodde alldeles icke i Uppland. I Danderyds skeppslag fick undersökaren veta, att han icke var i Uppland utan i Roslagen; i Fjärdhundra, att han befann sig i Västmanland, och i Färentuna, att han var på Svartsjölandet. I det sistnämnda häradet skilde man också mycket bestämdt på Roslagen - österut - , Storlandet och Uppland, mellan hvilka senare Ekolsundsviken syntes utgöra gräns, så att man med de ofta förekommande orden "opp i Uppland" närmast syftade på Trögds härad. [6]

Figur 1. Illustration till citatet ovan.

Uppgiftslämnarna var dock äldre personer, som varit unga kring 1850. [7] Därefter kom folkskolan att påverka befolkningen. Folkskolans läsebok, geografiböcker och inte minst Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa, kom att lära svenska folket hur det var delat i landskap.

Störst betydelse för utarbetandet av upplänningars självbild hade dock bokverket Uppland. Skildring af land och folk, två volymer om sammanlagt 1400 sidor, som utgavs häftesvis 1901-1908.

Detta bokverk hade sitt ursprung i den Westinska donationen till Uppsala universitet 1877. Den bestod bl.a. av likvida medel för ett vetenskapligt samfund. Detta samfund, Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala, bildades 1889, och i enlighet med Jacob Westins vilja skulle det utge en topografisk beskrivning över Uppland.

1898 drar samfundet upp riktlinjerna för arbetet. Redaktionskommittén innehåller universitetets tidigare och dåvarande rektorer, Carl Yngve Sahlin och Oscar Alin, bibliotekarien Annerstedt och flera professorer.

I förordet till första bandet skriver redaktionen:

Den ledande grundtanken i planen har varit att behandla landskapet som en helhet: Det är icke en samling socken- eller häradsbeskrifningar, från hvarandra fristående, som här bjudes, utan skildringar ur hela Upplands natur, historia och kulturella utveckling. [8]

I förordet till andra bandet framhålls att bokverket därigenom intar en "särställning" i den dittillsvarande topografiska litteraturen. Redaktörerna är medvetna om att de därigenom skapar något nytt och att de inte följer Westins vilja, han ville ha ortsbeskrivningar, men, framhåller redaktionen, "för ett vetenskapligt samfund" måste valet bli att "behandla landskapet såsom en helhet med tillbakasättande af ortsdetaljer". [9]

Redaktionen framhåller också det nationella värdet av bokverket, och man utverkar ett stort anslag från Kungl. Maj:t (statsminister var upplänningen E.G.Boström). Kostnaderna för bokverket belöpte sig på över 26.000 kronor [10] , ung. en kroppsarbetares dåvarande livslön.

I den plan som 1898 antogs som riktlinjer för författarna framhålls att det är Upplands natur, Upplands växtlighet, Upplands klimat, Upplands näringsliv, Upplands historia, Upplands store män och kvinnor, Upplands folk som skall behandlas. För historiekapitlet framhålls att det är "Upplands uppträdande såsom statlig och folklig enhet" som skall skildras, samt "dess ställning såsom det förnämsta landskapet". [11]

Författarna följer också dessa riktlinjer. Bokverket överflödar av vetenskapliga detaljer, allt inpassat i den ram, eller snarare prokrustesbädd, som Uppland utgjorde.

I bokverket sägs om upplänningen: "Alltså - upplänningen är trög, det kommer han ej ifrån. Men han är ej endast trög. I denna tröghet finnes det en kraft, och denna ganska betydlig." Man ger här en bild genom att bemöta en stereotyp. Författaren, den blivande landhövdingen Hamilton i Uppsala, skildrar därefter, à la Montesquieu, de besläktade typer av upplänningar som skapats av slätt-, skogs- och kustbygd. [12]

Bokverket kom att bli en reservoar som författare under flera decennier öser ur för tidningsartiklar och hembygdsböcker. Jag ska ge några exempel.

I den nationella väckelse som följde på unionsupplösningen 1905 blommade intresset upp för hembygden. De uppländska hembygdsföreningar som då bildades, kom att hämta mycket av sin bild av landskapet just ur bokverket Uppland. Detsamma gällde Upsala Nya Tidning, inte minst dess julnummer som började utges 1905 och som rymde långa artiklar om Uppland.

Under 1920- och 30-talen utgavs en serie hembygdsböcker på Lindblads förlag, ämnade att användas inom skolan. Alla Sveriges landskap fick här sin behandling. 1935 kom turen till Uppland. Som utgivare stod Upplands nation i Uppsala. Författarna framställde en populärare och uppdaterad version av bokverket Uppland.

Redaktören Oskar Lundberg refererar Selma Lagerlöfs saga om Uppland (ur Nils Holgerssons underbara resa). Där berättar hon "Sagan om Uppland", som går ut på att det fattiga Uppland gått omkring till de andra landskapen och tiggt ihop några jordtorvor här, några åsar där, några öar, mossar och vattendrag. Av detta skapades Upplands omväxlande natur, ett Sverige i miniatyr, vilket gjorde kungen blev så förtjust att han utnämnde Uppland till det "klokaste och dugtigaste" landskapet, och själv flyttade dit. Och, skriver Selma, "Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen".

Detta kommenteras i hembygdsboken:

På sitt fängslande sätt har den berömda författarinnan här angivit några grunddrag i landskapets karaktär och skildrat det som ett Sverige i smått. Det är måhända främst denna rika och omväxlande mångsidighet som gör det så kärt och dyrbart för oss upplänningar. [13]

Den kände naturskildraren Carl Fries inleder sitt bidrag med orden: "Upplandsnaturen rymmer en mångfald av skiftningar, från sydsvensk öppenhet och rikedom till en ödslighet, som påminner om att den karga norden är nära." [14]

Professor Oscar Almgren skildrar Uppland som Sveriges yngsta och äldsta landskap; det steg sist upp ur havet, men blev ursprunget till riksenandet och, som han säger "Svea rikes kärna". [15] Detta Sverige, som har sitt ursprung i Uppland, är samma svionernas land som Tacitus talade om och således Europas äldsta ännu bestående stat. [16] För redaktören Oskar Lundberg var, och är fortfarande, Gamla Uppsala "den heligaste mark [...] i Norden". [17]

Några år senare utkommer författarinnan Marika Stiernstedt med boken Riksäpplet i Wahlström&Widstrands landskapsserie. Här återkommer bilden av Uppland som stiger ur havet:

Sist av det nutida Sveriges landskap steg Uppland upp ur havet. Först av dessa landskap träder det fram i rikets historias ljus, statsbildande före något annat, förebildligt och länge ledande, alltjämt vaket för sitt ansvar.

Upplänningens karaktär beskriver hon i följande ordalag:

Tradition och nyskaparglädje går enkelt hand i hand inom uppländsk bygd. Erfarenhetsmassan ger eftertänksamhet och klokhet. Man pratar inte i onödan. Möts man på vägen, står man först en stund och funderar och petar med käppen i gruset innan man öppnar samtal. Men skaparandan ligger som ström under ytan och träder fram i dagen när det behövs. Inte i onödan, inget fjäsk. [18]

Denna bild av upplänningen är blott en mer poetisk version av den som Hamilton gav i Uppland mer än tre decennier dessförinnan.

Jag har här givit några exempel på de självbilder som upplänningarna presenterat om sig själva och sitt landskap. Många fler kunde givits.

***

De teman som bygger upp den regionala identiteten är framförallt dessa tre: naturen, historien, folklynnet. Tre teman som också ingick i nationskonstruktioner alltifrån romantiken och framåt.

Landskapets natur är vacker och omväxlande. I sin omväxling blir Uppland ett Sverige i smått, som Oskar Lundgren skildrar det.

Landskapets historia är viktig, framför allt för upplänningarna som velat koppla den till Sveriges ursprung och historia. I det sammanhanget är landskapets stora män viktiga. I bokverket Uppland beskrivs "det Pantheon, som inrymmer bilderna af Upplands mest frejdade söner och döttrar", av vilka den främste är Gustav Vasa. [19]

Landskapsbefolkningens lynne är en viktig ingrediens i identiteten. Med en tradition som går tillbaks till åtminstone Montesquieu så hävdas att landskapets olika natur formar befolkningen något olika. Men som helhet är befolkningen ändå alltid arbetsam, redig och, inte minst, patriotisk.

Dessa tre teman, naturen, historien, folklynnet, är inte unika för Uppland, de har använts i alla landskap när man försökte skapa landskapsidentiteter. [20] Det förefaller också vara ett internationellt fenomen, åtminstone forskning om franska regionala identiteter antyder det. [21]

***

Jag skall sluta med att försöksvis framkasta en tentativ hypotes.

Konstruktionen av regionala identiteter är samtida med skapandet av nationella identiteter. Den har många beröringspunkter med den s.k. kulturnationalismen med rötter i romantiken. Den regionala konstruktionen står inte i motsättning till den nationella, de öser ur samma källor och tjänar samma syfte.

Men jag tycker mig se en skillnad, en skillnad som rör hur dessa identiteter konstrueras.

Det finns mycket teoribildning om hur gruppidentiteter skapas. Socialdarwinisten William Sumner hävdade kring förra sekelskiftet att människor alltid delar sig i "vi" och "de". [22] Simone de Beauvoir skrev: "Inget kollektiv definierar någonsin sig själv som Ett utan att omedelbart ställa det Andra mitt emot." [23] Den norske socialantropologen Fredrik Barth lanserade 1969 en teori om att etniska grupper definierar sig genom symboliska gränsmarkörer gentemot andra. [24] Denna teori har tagits upp av nationalismforskare, som John Armstrong, vilken hävdar att "grupper tenderar att definiera sig inte med hänvisning till sina egna karakteristika utan genom uteslutning, dvs. genom jämförelse med 'främlingar'." [25]

Överhuvud hävdas det ofta att identiteter av olika slag konstrueras i kontrast till andra identiteter. Detta har hävdats också om regionala identiteter. [26] Detta har också varit min utgångspunkt i studiet av de landskapsidentiteter som man sökte skapa under 1800- och 1900-talen. Men det har varit svårt att finna övertygande belägg för denna teori.

Landskapsidentiteter handlar sällan om att grannarna i andra landskap är annorlunda eller att vi är bättre. Yttranden som Valborg Olanders om Nils Holgerssons underbara resa, att hon hoppades att den skulle leda till en "entusiasm för vårt eget lands företräden framför andra länder", [27] eller böcker som Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet, med dess återkommande kontrastering av svensken mot norrmannen och dansken, [28] sådant finner man inte annat än rent undantagsvis i konstruktionen av regionala identiteter. Den regionala identiteten definieras inte gentemot den andre i andra landskap.

Konstruktionen av landskapsidentitet har handlat om att skapa identitet kring sådant som framhävts som genuint för landskapet, kring en gemenskap som, i brist på bättre ord, är "inkluderande", inte "exkluderande". Det handlar om enhet inom en imaginär territoriell gräns, inte om att framhäva skillnad gentemot det som finns utanför gränsen, i något annat landskap.

Denna egenhet hos den regionala identitetskonstruktionen tror jag kan förklaras med att den sker på nivån under, eller så att säga inom ramen för, den nationella identiteten. Den regionala identiteten under den period jag studerar tjänade ett nationellt syfte. Hembygdskänslan skulle leda till och understödja fosterlandskänslan. Det fanns därför inte, till skillnad från i de nationella projekten, någon anledning att definiera sig gentemot grannarna. Det vore splittrande och kontraproduktivt för det överordnade nationella syftet. (De som undantagsvis ändå försökte göra detta, som västgötaprästen Per August Kjöllerström i början av 1900-talet, fick inte heller något gensvar. [29] )

Vad gäller bruket av "lynnen", så används samma metod i alla landskap. Oftast betonas den skillnad mellan slätt- och skogsbo som man tyckte sig återfinna i de flesta landskap. Ibland lyfts ett sådant lynne upp till rangen av landskapslynne. [30] Kontrasterande landskapslynnen är, där de förekommer, ofta av karaktären stereotyper, påförda utifrån.

Vad gäller naturen så finner varje landskap något att yvas över. När det ställs mot andra landskap är det också oftast stereotyper utifrån. De regionala konstruktörerna själva framhävde oftare att alla landskap kan ha sin skönhet. [31]

Inte heller den självbild som byggde på historien var under den studerade perioden konstruerad i kontrast, eller strid, mot andra landskap. Alla landskap kunde hitta sina till Sveriges historia länkade minnen. De invändningar som restes mot den uppsaliensiska vaggomanin, från vetenskapligt eller lokalpatriotiskt håll, var isolerade undantag. [32] Först de sista två decennierna har vaggan blivit en identitetsfråga för andra än upplänningar.

Inte ens dialekterna har med någon större framgång kunnat användas som exkluderande. De dialektundersökningar, som gjordes under den behandlade tiden, kom fram till att landskapsdialekter består av många dialekter, vilka ibland har mer gemensamt med dialekter i grannlandskapen. [33] När dialekter "konstruerades", så var det mer i relation till riksspråket.

Möjligen skulle man kunna se upplänningarnas framhävande av att Uppland är det förnämsta landskapet, som ett utslag av konstruktion av egen identitet gentemot den andre. Men också det är tveksamt. Detta framhävande av Upplands historiska roll, riktar sig inte mot några specifika landskap, utan är mer en del av det nationella projektet. Dessutom är det hursomhelst ett undantag från den allmänna bilden av hur landskapsidentiteter konstrueras.

Den allmänna bilden är alltså, och detta är den tentativa hypotesen, att skapandet av landskapsidentitet inte skett i relation till den andre, genom markeringar utåt mot andra landskap, utan genom att vända sig inåt och bygga sin regionala del av det nationella huset. Kanske var landskapsidentiteterna blott en del av det stora projektet att skapa den svenska nationen?

Benny Jacobsson

Noter

[1] Michel Bassand, "Introduction. Identité régionale", i: idem (ed.), Identité et développement régionale, Berne 1991, s. 13f.

[2] Mikael Olai Vexionius Gyldenstolpe, Epitome descriptionis Sueciae, Gothiae, Fenningiae, et subjectarum provinciarum, Aboae 1650, Liber IV, Cap. VI.

[3] Från Upländsk bygd. Utgifven af Uplands Nation, Stockholm 1899, s. 7.

[4] Om Latium, se t.ex. Knut Hagberg, Bygd och hävd, Sthlm 1934, s. 65; och S.E.Vingedal, Till Hembygdens lov. Uppländska studier och skisser, Sthlm 1955, s 59.

[5] Benny Jacobsson, "Skolans konstruktion av landskap", Bebyggelsehistorisk tidskrift 38, 1999, s 107-124. Fulltext!

[6] S. Ambrosiani, E. Grip, E. Kruuse, "Folkloristisk mosaik af tre bland 1896 års 'landsmålare' i Uppland", Upplands fornminnesförenings tidskrift, Bd 4, hf.XIX, 1897, s. 20.

[7] Elias Grip, "Allmogens lif i helg och söcken", Uppland. Skildring af land och folk, Bd II, Sthlm 1908, s. 362.

[8] Uppland. Skildring af land och folk, Bd I, Sthlm 1905, s. [VII].

[9] Ibid., Bd II, Sthlm 1908, s. [VII] f.

[10] Ibid., Bd II, Sthlm 1908, s. [VII], XV.

[11] Ibid., Bd II, Sthlm 1908, s. IX ff.

[12] K.Hamilton, "Folkkaraktär och sedliga förhållanden", ibid., Bd II, Sthlm 1908, s. 350, 352ff.

[13] Oskar Lundberg, "Saga och verklighet om Uppland", idem (ed.), Uppland, Uppsala 1935, s. 10.

[14] Carl Fries, "Strövtåg i uppländsk natur", ibid., s. 74.

[15] Oscar Almgren, "Den äldsta bebyggelsen", ibid., s 92.

[16] Oscar Almgren, "Svearikets uppkomst", ibid., s. 123.

[17] Oskar Lundberg, "Saga och verklighet i Uppland", ibid., s. 6.

[18] Marika Stiernstedt, Riksäpplet. En bok från Uppland, Sthlm 1941, s. 7, 13.

[19] Eugène Lewenhaupt, "Berömda uppländska män och kvinnor", Uppland. Skildring af land och folk, Bd II, Sthlm 1908, s. 560.

[20] Benny Jacobsson, "Skolans konstruktion av landskap", Bebyggelsehistorisk tidskrift, 38, Sthlm 1999, s. 107-124. Fulltext!

[21] Anne-Marie Thiesse, Ils apprenaient la France. L'exaltation des régions dans le discours patriotique, Paris 1997, s. 4, 15, 25-29, 35, 56.

[22] Hagen Schulze, État et nation dans l'histoire de l'Europe, Paris 1996, s. 118.

[23] Simone de Beauvoir, Det andra könet, Sthlm 1986, s. 13.

[24] Fredrik Barth, "Introduction", i: idem (ed.), Ethnic groups and boundaries: the social organisation of culture difference, Bergen, Oslo, London 1969, s. 9-38, spec. s. 10, 13ff.

[25] John A. Armstrong, Nations before Nationalism, Chapel Hill, N.C., USA, 1982, s. 5.

[26] Michel Bassand, a.a., s. 11; Sven B. Ek, "Regional identitet", i: Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg, (Bilaga 1 till betänkande av Regionutredningen, SOU 1992:64), Sthlm 1992, s. 75f.

[27] Valborg Olander, Om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf. Föredrag vid fjortonde allmänna folkskollärarmötet i Gävle, Sthlm 1908, s. 20.

[28] Gustav Sundbärg, Det svenska folklynnet. Aforismer, (Emigrationsutredningen. Bilaga XVI. Folklynnet och utvandringen.), Sthlm 1911, s. 32 et passim.

[29] Benny Jacobsson, " 'Det höfves äfven nu som förr'. Regionalism, nationalism och myt hos västgötaprästen P.A.Kjöllerström", opubl. lic.upps., Avd. för idéhistoria, Stockholms universitet 1996.

[30] För exempel, se Benny Jacobsson 1999. Fulltext!

[31] Se t.ex. Marika Stiernstedt, a.a., s. 13f, där hon polemiserar mot sådana utifrån påförda stereotyper.

[32] För exempel, se Benny Jacobsson 1996, kap. 5.

[33] Se t.ex. E.Kruuse, "De lefvande folkmålen", Uppland. Skildring af land och folk, Bd II, Sthlm 1908, s. 538, 550.

© Benny Jacobsson. Rapportera gärna döda länkar och andra problem. Nätmästare.
Sidan skapad 2006.04.03. Senast uppdaterad: 2008.08.30.