|
B
E N N Y J A C O B S S O N
|
|||||||||
|
Nytt ljus över rasbiologin Essä publicerad i Upsala Nya Tidning 24/6 2007. ©
Benny Jacobsson. Vid citering: gå till tryckta versionen,
finn sidan, och citera som vanligt. Eller citera: I maj 1921, fredagen den trettonde närmare bestämt, fattade riksdagen utan omröstning beslut att upprätta ett Statens institut för rasbiologi. Under ledning av professor Herman Lundborg (1868-1943) började institutet verka i Uppsala från 1922. Med tidsavståndet har en aura av skam och offentlig skandal lägrat sig kring detta institut och dess statliga karaktär. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som hade framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av ledande politiker som högerns Arvid Lindman och vänsterns Hjalmar Branting. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade starkast möjliga politiska stöd. Två frågor inställer sig: Hur tillkom denna motion och hur uppkom denna totala enighet? Herman Lundborg antydde senare, i Rasbiologi och rashygien (1922), att motionen var en överraskning för honom. Modern forskning om svensk rasbiologi, där idéhistorikern Gunnar Brobergs pionjärinsats ännu är vägande, har ifrågasatt Lundborgs oskyldighet och i stället anat hans hand bakom motionerna. Man har antagit att han verkat i samförstånd med förstanamnet på motionen till första kammaren, Alfred Petrén, socialdemokrat och överinspektör för sinnessjukvården i riket, eller med bondeförbundaren och statistikern Nils Wohlin, andranamnet på förstakammarmotionen. Detta antagande har, i frånvaro av bevis, förvandlats till visshet, och Alfred Petrén utpekas ofta som motionens författare (senast i Maja Hagermans bok Det rena landet). I handskriftarkivet vid Skara stifts- och landsbibliotek finns emellertid ett hittills obeaktat brev från Herman Lundborg som kastar ett klarare ljus över riksdagsmotionen. Brevet är riktat till Sanfrid Welin, en folkhögskolerektor som satt i andra kammaren på ett högermandat. Welin hade trettondagen 1920 skrivit till Lundborg och berättat att han hört talas om planer för ett rasbiologiskt institut, vilket han varmt stödde; vad kunde han göra för saken i riksdagen? Lundborg svarade den 9 januari: ”Flera olika riksdagsmän ha skrivit om just denna sak. Björck, jag och Hultkrantz ha utarbetat en motivering till motion som frambäres av Björck i andra kammaren snarast. Det vore bra om instämmanden kunde ske från riksdagsmän av olika partier. Björck har försäkrat sig om stöd från Branting, Rydén och a[ndra]. Prof. Wohlin, Wavrinsky o.a. i första kammaren intressera sig för samma sak. En likalydande motion kommer där att framföras.”
Här framgår att nyckelpersonen i riksdagen var socialdemokraten Wilhelm Björck (1888-1975), då undervisningsråd i skolöverstyrelsen, sedan statssekreterare i socialdepartementet och generaldirektör för statskontoret. Han står som förstanamn under motionen till andra kammaren. Björcks roll har tidigare inte uppmärksammats; han har setts som en andraplansfigur. Orsaken torde vara att texten till de två likalydande motionerna i riksdagstrycket placerats under den ”finare” första kammaren. Den som söker motionen i andrakammartrycket möts av en hänvisning till förstakammarmotionen. Forskningen har därför tenderat att betrakta motionen till första kammaren som den ursprungliga och namnen under den som de viktigaste. Av brevet framgår alltså att motionstexten skrivits av Lundborg själv, tillsammans med Björck och Vilhelm Hultkrantz, anatomiprofessor i Uppsala. Hultkrantz var sedan länge en tillskyndare av den rasbiologiska forskning som Lundborg bedrev. Wilhelm Björck hade doktorsexamen i naturvetenskap och hade verkat som lektor i biologi, så han kan ha bidragit till motionen utöver att göra den riksdagsfähig. Den huvudsaklige författaren har säkerligen varit Herman Lundborg.
Bland Herman Lundborgs efterlämnade papper (nu i Uppsala universitetsbibliotek) finns också några brev som berör motionens tillkomst. De är skrivna av Lundborgs förtrogne i Lund, Robert Larsson, en genetikstuderande som skrev populärvetenskap och blev redaktör för den genetiska tidskriften Hereditas. Den 21 december 1919 erhöll Robert Larsson motionen i manuskript. Dagen därpå skrev han till Lundborg och använde uttrycket ”Björcks motion”. På juldagen skriver han åter: ”Jag har nu genomläst motionsutkastet. Jag tycker att du förutom Ehle och Lennmalm även skulle anföra Hultkrantz, Thunberg, Heribert-Nilsson, Hofsten, Federley och Mjöen. Det finns så många goda synpunkter i deras tidningsartiklar. Gör gärna utdragen rätt utförliga. Sedan dessa uttalanden infogats och det av dig omnämnda tillägget angående de utländska institutionerna, tycker jag, att motionen är tillräckligt fyllig.” Lundborg följer Larssons råd. Riksdagsmotionen innehåller långa utdrag ur de nämnda auktoriteternas uttalanden till stöd för svensk rasbiologisk forskning. Motionen framhåller därtill att Lundborg är lämpad att leda detta arbete och att statsmakterna måste beakta vad forskarna säger, för de har en stark och växande folkopinion bakom sig. Det handlar, heter det vidare, om folkets självbevarelsedrift – den ”överhandentagande degenerationen” måste stoppas, och rasbiologerna vill just detta. Därmed klarnar bilden. Motionen som leder till det rasbiologiska institutet är skriven av Lundborg, Hultkrantz och Björck. Lundborg har som vanligt inhämtat Robert Larssons mening. I riksdagen samlar Wilhelm Björck stöd för motionen och bär själv fram den i andra kammaren. I första kammaren tillhör Nils Wohlin och Edvard Wavrinsky de drivande. Alfred Petrén stödde motionen, men skrev den inte. Detta förklarar hur motionen kom till, men inte den totala enigheten i riksdagen. För att förstå den måste man blicka några år tillbaka. Herman Lundborg, från 1915 docent i rasbiologi i Uppsala, hade under hela 1910-talet sökt intressera Vetenskapsakademin, donatorer och politiker för ett rasbiologiskt institut. 1916 kontaktades Lundborg av riksdagsmannen Edvard Wavrinsky, som avsåg att motionera om ett ”ärftlighetsforskningsinstitut” (turerna kan följas i Lundborgs brevsamling). Wavrinsky var ursprungligen liberal, men hade vid denna tid blivit socialdemokrat. Han var pådrivande i allt slags reformarbete, en tidig företrädare för en social ingenjörskonst. Lundborg försåg Wavrinsky med skriftligt underlag och de sammanträffade för frågans planering. Robert Larsson skrev på Lundborgs uppmaning ett motionsutkast åt Wavrinsky. Men sonderingar i den akademiska och politiska sfären ledde Wavrinsky till slutsatsen att en enskild motion inte kunde få framgång; man måste ha regeringen bakom förslaget. Han avstod därför från motionen, i väntan på bättre utsikter. Under de följande åren planlades ett kungligt samfund för studier av ”Sveriges folk och odling”, i vilket rasbiologin skulle ha en framträdande plats. Planerna föll, liksom ett förslag 1918 om inrättandet av ett Nobelinstitut för rasbiologi. Men själva idén om ett rasbiologiskt institut hade på detta sätt såtts bland akademiker och politiker. Lundberg och hans meningsfränder använde sig under åren fram till 1921 mycket medvetet av tidningspressen. Hultkrantz skisserade taktiken i ett brev: För att påverka regeringen används DN, för akademiska kollegor SvD, för allmänheten tidningar som Stockholms-Tidningen. Sinsemellan kallade de detta ”pressagitationen”. Stor betydelse för bearbetandet av allmänheten hade också den Folktypsutställning som Lundborg turnerade med 1919. Här visades med fotografier skillnaden mellan renrasiga och degenererade svenskar, och gavs en introduktion i rasbiologin. 40.000 svenskar såg utställningen, däribland var tionde vuxen stockholmare. Rasbiologin kunde rida på nationell reformvilja eftersom rasegenskaper ansågs viktiga för en nation. Synsättet sanktionerades av dåtidens vetenskap. Rashygienen (eugeniken), etablerad av Francis Galton på 1880-talet, ansåg att arvsanlagen var stabila, de kunde inte förbättras. De bästa anlagen fanns bland bönder och bildade skikt, medan de sämre fanns inom lägre samhällsklasser samt hos andra raser och nationer. Därför var det viktigt för en nation att människor med goda anlag förökade sig mer än de med sämre. Blandning av anlag skulle leda till degeneration. En konkurrerande uppfattning, vanlig bland s.k. socialdarwinister, hävdade i biologen Lamarcks efterföljd att arvsanlag visst kunde förbättras. Om människor levde mer hälsosamt, välartat, nyktert eller bildat, så kunde dessa förvärvade egenskaper ärvas biologiskt. Denna uppfattning var tämligen stark bland socialreformatorer mot 1800-talets slut. Men återupptäckten av Mendels genetiska lagar 1900 visade att arvsanlag överfördes opåverkade av individens erfarenheter. Detta blev dödsstöten åt lamarckismen som vetenskaplig uppfattning. När Herman Lundborg på 1910-talet talade för behovet av rashygien kunde han därför utgå från tidens segrande biologiska teori, mendelismen. För rashygienikerna var Galton och Mendel de stora auktoriteterna, och det var dessa som Björcks motion 1920 hänvisade till. Den svenska rashygienen fick starkt stöd från tidens kulturpersonligheter – Ellen Key, Selma Lagerlöf, Anders Zorn, Johan Saxon, med flera. Detta stöd har ännu inte utforskats, men åtminstone några förefaller varit kvar i ett äldre socialdarwinistiskt reformtänkande och, i liket med den samtida Sigmund Freud, inte insett att lamarckismens vetenskapliga anspråk var skjutna i sank. En sådan kvardröjande äldre uppfattning kan också ha bidragit till att så få var kritiska mot rashygienen åren kring 1920. Först när institutet var upprättat tog kritiken fart, då Torsten Fogelquist i DN 1923 frågade varför Lundborg behandlade samhällsklass som biologisk kategori. Det var mot bakgrund av tidens reformvilja och den senaste vetenskapen som Herman Lundborg och hans anhängare kunde iscensätta sitt opinions- och lobbyarbete för ett rasbiologiskt institut. Så tillkom den rasbiologiska motionen och det enhälliga riksdagsbeslutet 1921. Benny Jacobsson
|
|||||||||
|
|
