---

Platsen som identitet

Essä publicerad i Upsala Nya Tidning 22/4 2007.

Den diskuterade boken är: Topos. Essäer om tänkvärda platser och platsbundna tankar, (red. Erland Mårald & Christer Nordlund) Stockholm, Carlssons förlag, 2006.

Essän var något lång och kortades; den återges här i sin helhet, med nedkortningar i mindre stil.

© Benny Jacobsson. Vid citering: gå till tryckta versionen, finn sidan, och citera som vanligt. Eller citera:

Benny Jacobsson, "Platsen som identitet" (2007), <people.su.se/~benny/topos.htm> (nätpubl. 2007.05.15).

(Vid citering på webben skall länken vara aktiv.)

---

Festskriften är ett blomster för sig. Även om det ibland förekommer i oväntad vegetation, så är det i den akademiska hagen det flitigast påträffas. Vanligen invid sextiofemårsdagen och pensioneringen av någon professor, men också kring femtio-, sextio-, ja någon gång vid hundraårsdagen. Dess utseende varierar starkt, från tunnare häften till flerkilotunga praktvolymer. Seden synes för svenskt vidkommande ha inletts med festskrifter till Uppsala universitets fyrahundraårsjubileum 1877, för att med slutet av seklet övergå till att bli hyllningar till enskilda akademiker.

Dessa festskrifter kan innehålla allt från personliga hågkomster till vetenskapliga artiklar, från essäer till återbrukade avhandlingskapitel. Undantaget de sistnämnda tränger det i festskriftens artiklar inte så sällan fram en personlig ton, som om författarna släppte på behovet att trimma sin penna efter den för tillfället härskande vetenskapliga eller samhälleliga diskursen. Av samma skäl kan man i festskriften finna mer av prövande, av essäistik i ordets egentliga mening. När detta prövande träffar rätt kan det ge överrumplande läsupplevelser och överraskande perspektiv. Detta är måhända ett av skälen till att festskriften många gånger drar åt vitt skilda håll. Denna spretighet fick, för ett femtontal år sedan, en yngre idéhistoriker att hävda att en då nyutkommen festskrift rätteligen borde ha betitlats ”Ditt och datt”.

Den unge idéhistorikern, Sverker Sörlin, har sedan blivit professor, begått sina femtio år och nu förärats en egen festskrift – Topos. Essäer om tänkvärda platser och platsbundna tankar, i redaktion av Erland Mårald och Christer Nordlund (Carlssons förlag).

Idéhistorikern Sverker Sörlin har på femtioårsdagen förärats festskriften Topos. Essäer om tänkvärda platser och platsbundna tankar, i redaktion av Erland Mårald och Christer Nordlund (Carlssons förlag). Sverker Sörlin har allt från sin avhandling om Norrlandsfrågan (Framtidslandet, 1988), via forskningsprojekt som ”Landskapet som arena”, vilket genererade flera avhandlingar vid Umeå universitet, till ett otal vetenskapliga och populära artiklar, betonat rummet som en berättigad aspekt av det historiska studiet. Festskriften är inte bara välförtjänt, lika välfunnet är att den lyfter fram just topos.

”Topos” är det grekiska ordet för plats eller ställe. Som sådant har det oftast använts om geografiska platser. Vi möter ordet på antikvariaten, där skrifter om avgränsade geografiska lokaliteter, som socknar, städer och landskap, återfinns på avdelningen topografi. ”Topoi” (plural) var också i den klassiska retoriken benämningen på argument och ordvändningar och de platser i litteraturen varifrån de kunde hämtas. Denna dubbelhet i ordbruket är ett av skälen till att platsen eller rummet, som länge varit begrepp med hemortsrätt inom de geografiska vetenskaperna, på senaste tid också uppmärksammats inom humanistiska discipliner.

För idéhistoriker har det länge varit ett axiom att idéer är tidsbundna. Vore de inte det skulle ämnet inte vara historiskt. Med samma självklarhet är idéer platsbundna, rumsliga, vare sig denna egenskap förbinds med metaforen topos eller ej. Men med den spännvidd som metaforen är mäktig kan snart sagt alla idéer föras in under dess skugga. För vilka idéer är inte platsbundna, likaväl som tidsbundna? Får vi tro Kant och Schopenhauer gjutes ju alla intryck, föreställningar och begrepp i tids- och rumslighet. De må ha rätt eller fel; klart är i varje fall att tiden och rummet, topos och chronos, alltid är aspekter som åtföljer en historikers studieobjekt, vare sig historikern uppmärksammar det eller ej.

Redaktörerna talar också i sin inledning om en ”spatial turn”, en rumslig vändning, inom historievetenskaperna, där ”rummen i sig själva konstituerar sociala system, påverkar kulturella processer”. Formuleringen är inte glasklar och kan ge intryck av att man spänner vagnen för hästen. Rum eller plats säger inget i sig, om de inte först har laddats med betydelse. Det är sociala system och kulturella processer som konstituerar en plats, sätter dess gränser och utgör en stor del av dess innehåll. Det är de frågor man ställer om definition, gränser och innehåll som gör platsen intressant som historiskt studieobjekt, vare sig det nu är kliniken eller fängelset, eller för att ta några exempel ur Topos, kollektivhuset eller filmens laboratorium.

Topos rymmer sjutton essäer av idéhistoriker, som alla är eller varit knutna till ämnet idéhistoria vid Umeå universitet och där samarbetat med Sverker Sörlin eller inspirerats av hans idéhistoriska gärning. Artiklarna är passande nog spatialt ordnade, från mindre platser, som akvariet, till större, som Antarktis och himmelriket. En del skribenter skattar kända jaktmarker. Lena Eskilson återvänder, jag vet inte för vilken gång i ordningen, till den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, medan Roger Qvarsell hemvant rör sig i vårdmiljön med sjuksängen som utgångspunkt. Andra utforskar nyare terränger. Christer Nordlund belyser bondgårdens och kvinnoklinikens betydelse för hormonframställning under mitten av 1900-talet, då djur- och människourin utgjorde råvaran, Per Wisselgren skildrar insiktsfullt samhällsingenjörerna i valet mellan utopi och verklighet, kollektivhus och Villa Myrdal, medan Anna Larsson blottlägger hur folkhögskolan med tidsandans förskjutning på sextiotalet omkodades från hem till samhälle.

Det hör till den svenska festskriftsfloran att medverkande författare utgår mer från sina egna forskningsintressen, än från redaktörernas eventuella tematiska intentioner. Författarna bara vinklar anslaget för att passa det uppställda temat. Så är det också med en del av artiklarna i Topos; de är goda i egen rätt, men inget väsentligt har tillförts för att man klistrat in termen plats. De ur topos-synpunkt intressantaste artiklarna är därför de som tar sig an platsen i dess mer ordinära mening, ett avgränsat geografiskt rum med ett unikt namn.

Hur går man tillväga när en geografisk utsträckning, en befintlig miljö av sjöar, åar, skogar och berg, med åkrar och bebyggelse, med människor och deras verksamheter, ska förvandlas till en plats, ett avgränsat rum med en egen benämning, bli ett ”Guldrike”, ”Glasrike” eller ”Vattenrike”?

Torkel Molin belyser hur kulturarvet kan användas för ett sådant platsgörande. För hundra år sedan skulle alla museer skildra kulturarvet som svenskt; vilket museum man än besökte så möttes man av grundberättelsen om vårt gemensamma svenska arv. Kulturarvet homogeniserade. Men i vår sena tid betonas mångfald, varvid den enda berättelsen alltmer faller bort. Man skulle, om man så vill, kunna se detta i ljuset av vad de postmoderna kallade de stora berättelsernas död.

Tidigare togs föremål ur bruk, sattes i monter som symbolisk bekräftelse på den stora svenska berättelsen. Det symboliska värdet motiverade den ekonomiska satsningen på museer. Men nu blir kulturarvet också en lokal angelägenhet. För att motivera anslag till detta förs kulturarvet alltmer in under upplevelse- och turistindustrin, där det kan generera resandeströmmar och ekonomiska intäkter. Kulturarvet tas inte längre ur bruk; det måste brukas och, som Molin varnande påpekar, i förlängningen kanske också förbrukas.

På så sätt kommer i slutändan konsumenterna att avgöra vad som är kulturarv. Framsynta kommunpolitiker, entreprenörer och kulturarbetare har insett detta och agerat därefter. Molin skildrar hur några västerbottniska kommuner kring 1990 beslöt göra en turistsatsning och därför inventerade sitt kulturarv, mestadels baserat på gruvnäringen under 1900-talet. Skellefteå museum och privata entreprenörer engagerades. Området skulle bli ett ”ekomuseum”. Projektet skulle ge arbetstillfällen hos entreprenörerna och skapa identitet kring bevarandet av bergshanteringsmiljöer. Man döpte först området till ”Gruvriket”, men insåg att ”Guldriket” var mer säljande. De berättelser besökaren möter är de lokala, om gruvnäringens etablering och delvisa fall, om tillfällighetssamhällen och motstånd, om inflyttning, utflyttning och dem som blev kvar; samma berättelser som håller den lokala identiteten vid liv.

Så skapas en plats genom att benämnas och laddas med berättelser och betydelser. Men också naturen kan läggas till grund, vilket var den ursprungliga idén när ekomuseer lanserades i Frankrike i början av 1970-talet. Lars J. Lundgren berättar i sitt bidrag till Topos hur den vattensjuka, sumpiga och dränkta miljön kring Kristianstad, scenen för Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter, omkodades till en ny plats. En geolog vid Kristianstads länsmuseum insåg att mosaiken av våtmarksområden och odlingslandskap inte var ett problem, utan en möjlig tillgång; området var värt att bibehålla, vårda och utveckla. Han sålde in idén hos en tung kommunpolitiker, som inte minst fäste sig vid möjlighetsperspektivet och namnet ”Kristianstads Vattenrike”. Kommunen satsade pengar, geologen anställdes som projektledare, kontakter etablerades regionalt, nationellt och internationellt, anslag erhölls, och inte minst lyckades man knyta hela projektet till Unescos biosfärprogram, som låter bevarandevärd natur och kultur samsas med utvecklingsmöjligheter. 2005 lanserades slutligen ”Biosfärområde Kristianstads Vattenrike”. Ett vattensjukt område med negativa konnotationer hade så omkodats till en positiv plats med ny benämning.

Men platser kan också dö. Bosse Sundin bidrar med en skildring av hur samhället Kilforsen i Ångermanland föddes, mognade, förföll och dog. Kilforsen upprättades kring anläggandet av en kraftstation vid forsen med samma namn. Samhället bestod ett tiotal år kring 1950 och hade bortåt 1500 invånare. Där fanns allt vad folkhemmet kunde erbjuda, hyreshus och egnahemsvillor, skola och Folkets hus, konsum och postkontor, sjukstuga med förlossningsavdelning, idrottsförening och söndagsskola. För många av invånarna blev platsen det första samhälle de levde i. Idag är allt borta. Kvar är blott en vägskylt, en minnestavla och några bärbuskar. Sundin ställer frågan om inte platser egentligen genomgår ett slags liv, från födelse till död, och om det är värdigt att söka bevara förfallna rester av en plats som en gång varit. Han jämför med allas vår önskan om ett värdigt slut. Långt värdigare än fysiska rester är bilderna från 1954 av Kilforsens samhälle i fest.

Man kan sympatisera med Sundins inställning. Men jag ser också en fara i en sådan personifiering av platser, som låter dem fysiskt försvinna likt den döda människan. En balsamerad människorest i ett mausoleum i Moskva är knappast ett värdigt slut. Men en plats som en gång bebotts eller brukats av människor, en stenåldersbosättning i Bohuslän, Forum Romanum i Rom, ja också Kilforsen i Ångermanland, har en autenticitet som inte kan ersättas av en aldrig så detaljerad beskrivning eller aldrig så många fotografier. För människor som lever i dess närhet är platsen, om också blott ruiner och bärbuskar återstår, en del av deras identitet. För oss andra på besök är det en källa till existentiell begrundan. Här levde människor. Och detta gör det till en plats.

Benny Jacobsson

Kommentar 2007.05.15: Om festskrifter läses med fördel Hilding Pleijel, Den svenska festskriftfloran. Axplock och kommentarer, (Bokvännens småskrifter. 19) Stockholm 1969.